Jag är inte tjejen som har störst bröst, finaste rumpa, smalast midja, smalast lår, finaste leendet, finaste ögonen, vitaste tänderna eller finsaste håret. 

Men jag är mig själv och jag är nöjd med hur jag ser ut, nöjd med min kropp, nöjd med allt. Jag är verkligen det.

Jag skriver inte detta bara för att bevisa att alla borde vara nöjd över sig själva. Utan jag skriver detta direkt från hur jag känner. 

Jag vet att inte alla känner så som jag känner. Och jag har inte heller alltid gjort det.

Så nu berättar jag hur jag har känt dom senaste 3 åren. Kasnke inte så mycket intressant, men vill skriva detta någonstans bara.

 

Innan jag började ettan nu eller innan jag började på Jenny Nyströmsskolan hatade jag mig själv. Hatade min kropp, mitt utseende och hur jag var. Det var oftast såhär att jag kände mig fin eller snygg och hade självförtroeende till i alla fall 80 procent när jag precis hade fixat klart mig och skulle till bussen, men så fort jag gick på bussen sjönk mitt självförtroeede till noll igen. Jag fick se alla fina tjejer och killar sitta där och kolla på mig, jag kände mig så ful. Så har det varit i cirka 3 år nu.

8:an och 9:an. Då ville jag ibland inte gå till skolan för jag kände mig så ful med mina glasögon eller med min tandställning och hur hela jag såg ut. Och vissa dagar kände jag mig faktiskt helt okej, tills jag gick på bussen och direkt ville gå av den igen, och åka hem och lägga mig i min säng och gråta. Så ful kände jag mig.

Och 7:an. Vissa dagar gick jag inte ens till skolan för jag visste att så fort jag kom dit skulle jag få massa elaka kommentarer om hur jag såg ut, att jag var ful, vad jag hade gjort med håret, min kläder, ja om allt. Jag orkade inte det. Jag håller med om att jag inte ens såg lite bra ut när jag gick i 7:an, det gjorde jag inte. Men det är ändå inte kul att komma in i skolan och det första man hör är massa andra tjejer sitta och "viska" elaka saker om mig till deras vänner. Det flera gånger jag åkte hem från skolan bara för det. Men berättade inget för någon, jag lät dom hålla på, jag sa aldrig emot eller kommenterade något till dom. Det var även under den tiden då jag inte mådde bra för att det hänta massa andra saker, och då bleb ju inte allt bättre. Jag hade ingen att prata med, jag hade inga vänner i min klass, ingen att vara med på rasterna. 

Men. Jag har tagit mig igenom detta. Även om det har varit himla svårt och jobbigt. Jag är så glad att jag har börjat på en skola, i en klass där man får vara sig själv utan att någon dömmer mig och säger elaka saker till mig längre. Det känns äntligen som att jag har hittat där jag hör hemma. Jag känner mig fin och söt. Jag har som underbaraste klsskompisarna som jag vet finns där för mig och stöttar mig vad det än är. Dom har gjort så mitt självförtroeende är på topp igen. Att jag orkar vakna varje morgon och titta mig i spegelen och tänka "Jag är fin." Så tänker jag varje morgon, och tro mig, Det funkar. Jag kan gå på bussen utan att tänka att folk tittar på mig för jag är ful. Jag kan gå in i skolan utan att höra folk som viskar bakom mig när dom tror attg jag inte hör. 

Så nu kan jag bara säga att jag är nöjd för den jag är, jg är nöjd med mitt utseende, nöjd med min kropp, nöjd med mitt liv, nöjd med allt. Jag skulle aldrig vilja byta liv med någon, jag älskar livet, mina vänner, min familj, min pojkvän, allt. 

---

Jag själv tycker att alla är fina på sitt eget vis. Hur du än ser ut. Du är unik. Det finns bara en av just dig, så ändra inte på den du är för att bli någon som du inte är. Du är som sagt vacker precis som du är!